torsdag 5 mars 2009

Skrivpuffs utmaning 64 - 5 mars: "Sitta fast"

Jag rör mig genom mitt vardagliga liv som en urvriden trasa. Svampig och i behov att bli utbytt - avlöst- trampar jag luft i mitt ekorrhjul utan stoppknapp. Jag sitter fast och kommer inte loss. Ingen vrider ur mig och hänger upp mig, plant och fint på en torr plats där jag kan hämta mig en smula. Jag ser inte ljuset där framme, då tyglarna kanske någon gång börjar lösas upp en aning. Jag kämpar och sliter, varje dag med att hålla huvudet ovanför ytan, tårarna bränner sig genom mina rödkantade och trötta ögonlock då jag för tusende gången samma vecka biter ihop tänderna i vredesmod då vantarna sitter snett och allt brakar samman av ett ögonblicks verk.Jag byltar, river, bönar, ber, varje sekund, varje minut, varje dag. Hör min egen röst som genom ett töcken, som ett ständigt gnissel av vanmäktigt pockande och lockande. Skulle så gärna ställa mig på tå i ett fönster och ropa på hjälp. Ropa det högsta jag kan på en hjälp jag inte vet namnet på. Istället tittar jag på då världen där utanför mitt fönster passera i en ström av lyckade öden som aldrig ens verkar vackla.
Som man bäddar får man ligga. Att ens andas något annat om att allt står en upp i halsen, att man inte hittar ut igen, att man sitter fast under resterna av sitt forna jag i en härva utan varken början eller slut - jag vågar inte ens se mig själv i ögonen, hur vågar jag då någonsin vara ärlig i någon annans ögon.
Mitt huvud sprängs av att konstant hållas under ytan, jag får inte luft.
Det är liksom någon som håller fast mig i foten och hindrar mig från att andas, någon där nere i mörkret som verkar vilja mig illa.
Kanske någon som jag kämpar mot, kanske mitt eget dåliga samvete som går vid min sida varje vaket ögonblick.
Undrar, då jag ser alla leende mammor och samstämda föräldrar som alltid verkar ha allt under kontroll, alla känns uppfyllda och skrattar och lever, ingen har hört talas om något annat, alla ler liksom i ett hemligt samförstånd mot varandra som om de ser igenom mig, ser de fina sprickorna i min krackelerande yta. Är det verkligen bara jag som känner mig fast i ett järngrepp, fast i min egenhändigt skapade sörja, min egen kvicksand som ger efter under mina fötter och suger mig bara hårdare fast då jag försöker kämpa mig loss - om blott bara för en endaste minut. Jag är fast i mitt livs största, eviga och ovillkorliga kärlekshistoria som sakta envist och långsamt förtar mig utifrån och in, som svidande med sin glöd bränner upp mig i båda ändar, äter upp mig, tuggar hårt med arga käkar och långsamt förintar det jag en gång var. Hur kan jag vara en sådan mor som inte orkar med mina små oskyldiga barn, förlorar förståndet och sliter mitt hår över livets alla måsten och krav? Vem har jag blivit? Hur blev det så här? Hur kunde jag låta det ske? Varför ser ingen? Jag har ju stått på tå många gånger - där bakom fönsterrutan - men inte någonsin öppnat och ropat, bara stått fastfrusen i mitt eget tysta skrik: -Livet kväver mig!Eller var jag denna plågade och sönderfrätta människa redan innan mina älskade barn kom till världen. Kanske jag alltid varit en inlåst själ med ett aldrig uttalat behov av hjälp att ta mig loss? Har jag bara aldrig velat se det förut. Aldrig riktigt behövt, alltid haft en flyktväg dold i skumrasket.
Men egentligen aldrig varit riktigt fri. Alltid bara legat där jag bäddat.
Är det bara jag som måste få andas egen luft? Tänka en egen tanke, mina älskade.

3 kommentarer:

  1. Ojojoj, som jag känner igen mig i din text! Kanonbra skrivet!

    Jag funderar också på att hoppa på Skriv Puff... Är bara rädd att jag kanske inte orkar varje dag, men det är väl ändå inget tvång heller.. hmm.. :)

    Kanonbra skrivet i alla fall! Du fångade mig direkt! Keep up the good work. Jag ser fram emot fler alster av dig :)

    SvaraRadera
  2. oj så starkt beskrivet av din vardag(eller din huvudperson?). man känner känsla av både stor gränslös kärlek och svidande ågren... skriv mer!!

    SvaraRadera
  3. Vacker site med fina, intressanta texter, tycker Sofie!

    SvaraRadera